Lite senare än planerat, men ändå så bra tajmat – drog vi så till Malaga den 6:e april.

För mig är Malaga sol, värme, sten och sand. Ett härligt annorlunda ställ att cykla downhill på om man kommer ifrån Sverige. Att man slagit all time high när det gäller regnrekord detta år kändes svårt att förstå.

Tydligen hade månaderna innan i stort sett bara bestått av regn, men det såg vi inte skymten av! Vi försökte mest le och vara glada även när termometern började närma sig trettio grader

Tyvärr var hela “Arroyo del Miel”-delen avstängd för cykelshuttling, men det vägdes upp med besök till både la Zubia (Granada), Torrox och Ojén en bit utanför Marbella.

Torrox är min absoluta favoritbana, och det var riktigt kul att jag inte tyckte den var lika svårkörd som sist. Cykeln gick också bra och svensktruppen klarade sig utan större skador. Det blev dock en hjärnskakning för Emil, och jag själv fick sy några stygn i benet.

För mig med flera månader kvar till den första tävlingen är väl en träningsvecka i något varmt land helt onödigt?

Det går ju att träna minst lika hårt här hemma också, även om det är mörkt och trist och råder misärväder ute.

Men det är just det, att det är så jäkla omotiverande att alltid komma ihåg att ladda batterierna till pannlampan. Att alltid behöva kolla väderprognosen för att veta om det ska snöa eller regna. Att alltid inse att man klätt sig för varmt eller för kallt, att trampa ner i vattenhålor och bli alldeles genomsur om fötterna. Att hela tiden försöka samla ork för att träna när man kommit hem efter en hel dag på jobbet.

Det kan minst sagt vara svårt att hitta den där motivationen. Så, av den enkla anledningen reste jag och Jon till Gran Canaria vecka tre. Att få tillbaka lite av den där tappade inspiration när man behöver den som allra mest är minst sagt ovärderligt!

För det är så sjukt härligt att känna solen värma igen och känna torr sand under hjulen. Att slippa komma hem alldeles genomsur och behöva tvätta cykeln. Att komma hem sent och fortfarande inse att det är ljust ute! Att se de slingrande serporna upp mot Soria och känna hur benen riktigt längtar efter att anta utmaningen!

En vecka är bara en vecka, men det blir så mycket mer när tiden används på rätt sätt. Motivation är den bästa drivkraften och den håller i sig långt efter att resan tagit slut!

Tips:

Köp en bra karta
Oavsett om du reser till Gran Canaria för att cykla landsväg, xc eller am, kan jag rekommendera vandringskartan 237 från Kompass.

Freemotion
Cykel- och guideföretaget Freemotion har också denna karta till försäljning. Den kostar 9 Euro. Freemotion finns på två ställen i Playa del Inglés.

Freemotion ordnar olika typer av guidade cykelturer över hela ön. Till vissa får man skjuts så att man hinner med att testa fler av de otroligt många fina stigar och vägar som finns här.

Shuttle
I mån av plats kan man dessutom boka “shuttle”, att endast få skjuts upp i bergen. Vi testade detta och fick betala 15 Euro per person.

SCF genomgår förändring och igår skickades ett pressmeddelande ut kring den nya organisationen.

Pressmeddelandet går bl.a att läsa på cyclesport.

Jag tycker det som skrivs verkar väldigt vettigt och det är minst sagt kul att det händer något med SCF. Det känns nytt och fräscht.

Dock har jag alltid undrat över varför Downhill bakas ihop med andra helt annorlunda dicipliner under en och samma grengrupp. När det var tal om omorganisering trodde jag verkligen att Downhill, liksom 4X och Enduro (som kommer så starkt nu) skulle få egna grengrupper.

Blev därför väldigt förvånad över att den gemensamma grengruppen “MTB” finns kvar. Grengruppen rymmer Downhill, 4X, XC och XC eliminering, vilket är helt skilda saker. Jag tycker det är märkligt att Sverige inte gör skillnad på dem. Norge (Norska Cykelförbundet) har exempelvis en helt annan indelning som avspeglar verkligheten på ett mycket bättre sätt.

Media och forumtrådar kring detta:

http://www.cyclesport.se/?newsid=16013

http://happymtb.org/forum/read.php/1/2024622

http://www.pushbike.se/read.php?3,53805

För mer information, se vidare under “Säljes”.

Nu säljer jag lite cyklar till förmån för andra modeller och nya projekt!
Till “Säljes”.

För downhill: Giant Glory 0
AllMountain/XC: Giant Reign 1
Dirt: Identity DrJekyll.

I lördags var det på dagen tre veckor sedan kraschen i Gesunda och äntligen börjar revbenen kännas ok.

Den sista veckan har dock varit rätt smärtsam, för just som det faktiskt börjat bli bättre så vände det och blev värre igen. Jag har aldrig brutit några revben förut, men nu vet jag att det gör j*vligt ont!

De senaste helgerna har ändå kunnat spenderas i Hafjell där det blev omvänd cykling för min del. Cykling uppför. Downhillcykeln byttes därmed mot min lätta hardtail och five-ten-skorna fick ställas undan till förmån för spd.

I helgen som var fick jag även sällskap av Odbro som därmed attack-startade rehaben av sin opererade fot. På lördagen mjukstartade vi med klättring upp till Moseretoppen och därifrån avverkade vi en bit av “Hafjellrundan”. Söndagen bjöd på först samma tur till toppen men utökades med ett riktigt långpass vidare över Hafjellplatån och runt på baksidan av fjället till Gaiastova. En nätt liten tur på omkring tre timmar men destå fler kcal.

Söndagen bjöd på ett riktigt långpass runt Hafjellplatån!

Bra väder och glada människor! Bådar gott inför finalen i världscupen här näst-nästa helg!

På vägen hem ned från toppen kunde jag dock inte låta bli att köra i bikeparken jag med. Leden New School var en rikigt kul xc-led men även slutet på Grasslöypa och Nameless fick helt klart godkänt som “hardtail approved”.

My weapon of choice!

Väl tillbaka i backen kunde jag i alla fall ta några bilder. Otroligt surt att stå på “fel sida banden”, men jag hade sällskap även där!

Till vänster ser vi Vilse med trasigt nyckelben och till höger har vi Josefine med bruten fot!

Vi tog E6:an norrut och svängde av på väg 27 vid Ringebu. Här börjar stigningen upp mot fjället med en gång.

…mellan Rondane nasjonalpark och Imsdalen fann vi en väldigt speciell plats

Årets första tävling i sverigecupen är nu avklarad.

Den hölls i Åre, som lite komiskt nog var den ort där förra årets cup avslutades så sent som i oktober.

Då funderade man mest om på det skulle komma snö eller ej, nu om snön skulle ha hunnit smälta. Vintersäsongen har varit riktigt bra detta år och flera av lederna i högzon är fortfarande inbäddade i ett vitt täcke.

Att första deltävlingen skulle avgöras i Åre kändes lite extra pressande. Vanligtvis brukar säsongen starta redan i april/maj, och då på lite kortare banor som tex. Vånga utanför Kristianstad – en bra bit söderut alltså. Som tur är gick ju de nordiska mästerskapet för några veckor sedan, vilket gav en väldigt bra urladdning.

Första tävlingen för året är alltid lika spännande, i Åre skulle jag möta flera som inte varit med i Drammen, så det var som att starta om på nytt. Vid första titten på startlistorna fann jag minst lika många finska namn som svenska. Det visade sig att finländarna valt att inkluldera Åretävlingen i deras finländska cup. Väldigt kul eftersom jag vet att det finns många snabba cyklister därifrån!

Personligen tycker jag att Åretävlingen blev grymt lyckad. Åre Bike Festival hölls samtidigt och det bidrog till lite fler aktiviteter och folk i backen. Stämningen var riktigt bra och jag träffade flera dh-tjejer från Estland och Finland. Även om vi saknade flertalet norrmän måste antalet deltagare i tävlingen ha slagit rekord.

Denna gång bodde vi i Dähliehuset, bara ett stenkast från torget. Standaren var riktigt bra med både tvättmaskin och torktumlare – något som jag mer än gärna betalar lite extra för! Rekommenderas verkligen.

Efter regn kommer solsken…

Eftersom hela sveriges väderprognos visade regn hela veckan var jag inställd på en riktig lerfest. Till min och många andras förvåning kom det inte alls lika mycket som väntat. Faktum är att det stundtals var riktigt fint. Vissa spår som Bräckebäcks-leden var förstås lite kletiga men i downhillbanan torkade det upp mer och mer. Det regnade mest på natten och både kval och final kunde köras i uppehåll.

Åkningen i Åre var extra kul eftersom jag för första gången inte tyckte att spåren var speciellt jobbiga eller långa. Händerna klarade också av åkningen bra, men så har jag också spenderat i stort sett varje helg i Drammen och Hafjell de senaste månaderna.

Det är väldigt kul att se hur sporten utvecklas. Att samarbeta över gränserna är ett av många bra initiativ från arrangörer och klubbar. Numera känner jag nästan lika många norska cyklister som svenska och det känns väldigt välkomnande att åka över gränsen för att träna och tävla.

Åretävlingen var ytterligare steg på vägen att skapa gemenskap i hela norden. Finland har länge haft snabba cyklister men tyvärr har vi inte sett så mycket av dem. Några finska namn kände jag dock igen eftersom de var med och körde EM i Hafjell 2010. Sedan dess har de också börjat dyka upp i världscupen.

Ett namn att minnas är Ville Ormo, junioren som med sina 2:43:04 i finalen hade plockat 2:a platsen i herrar elit efter Robin Wallner på 2:39:45. I stort var han nöjd med sitt åk även om han cyklade lite snabbare i kvalet. På frågan om han skulle kunnat cykla ännu fortare blev svaret ja. Det var ett bra men inte perfekt åk, så ett par sekunder hade inte varit någon omöjlighet. Senare i sommar är planen att köra världscuptävlingen i Frankrike och sedan finalen i Hafjell.

Från en finsk tjej fick jag veta att Finland har två olika downhill-cuper. En officiell tuffare cup och en Rookie-cup med lite enklare banor. Precis som i Sverige har de svårt att hitta bra berg och därför ligger tiderna mest kring minuten. Banorna kunde dock vara väldigt tekniska, mer tekniska än Åres tävlingsbana emellanåt. Längden på Åres cupbana var det som var mest utmanande för dem. Det är riktigt påfrestande för händer och kropp när man inte är van.

Här är ett klipp från tävlingen som våra finska vänner komponerat ihop. Alla resultat hittas på Fricyklisternas hemsida.

en efterlängtad seger…

Under hela veckan hade jag riktigt kul i spåren och när jag tränade downhillbanan försökte jag bara hitta så mycket flyt som möjligt. Inför tävlingen var jag lugnare än vanligt. På finaldagen kunde jag till och med äta en hel skål med fil och flingor till frukost – vilket nog är första gången någonsin. Kanske var det också detta som gjorde mig till vinnare denna dag?

En annan möjlig orsak till segern kan ha varit mitt (inte så hemliga) knep med att vara sist upp på berget varje dag. Så sist upp – först ned! Sovmorgon ♥ ♥ ♥

…och Åre Bageri!

Första tävlingen för året avklarad.

Lite märkligt att det skulle bli Nordiska Mästerskapen, men bättre det än att behöva vänta ända tills i juli då den svenska cupen drar igång.

NM-helgen bjöd på sol och åter sol. Temperaturen var säkert uppåt trettio grader och allra helst hade jag velat ta en tur till havet. När det blir såhär varmt känns det är inte jättekul att behöva klä in kroppen från topp till tå med varma skydd. Värmen kan vara väldigt jobbig på många sätt, inte minst när det kommer till att bibehålla skärpan. Fast jag klagar egentligen inte, jag har sett både film och bilder från förra årets norgecup härifrån då det regnade något ofantligt. Att släpa hem blöta plastkassar med kläder och leriga skor är inte heller en favorit.

Den här helgen möttes vi dock av torra dammiga spår. Det är sällan jag cyklar på såhär snabba och hårda banor där offcambers och svängar kan bli minst lika hala som vid regn. Jag har en hel del kvar att träna på när underlaget är så här pass hårt och torrt. Att verkligen våga släppa på ordentligt när det går riktigt fort är tufft.

Mycket bra arrangerad tävling!

Själva tävlingen var väldigt väl arrangerad. Allting flöt på utan förseningar och alla startlistor med starttider fanns redan uppsatta vid ankomst. I damklassen fanns en hel del tjejer jag inte mött innan så det var extra kul. Bland annat träffade jag Triinu från Estland som jag haft lite kontakt med på Pinkbike innan. Väldigt kul att träffa fler tjejer från våra grannländer!

Efter ett helt okej åk i kvalet där jag låg på en tredjeplats blev jag rätt chockad över att alla cyklade så snabbt. Tiderna var riktigt tighta och inför finalen skulle minsta lilla misstag eller inbromsning betyda stora skillnader placeringsmässigt.

Prispengar och en silvermedalj!

Finalen blev riktigt jobbig. Värmen höll på att ta död på mig och jag funderade länge på hur mycket mer jag kunde få ut ur kroppen. I finalen gjorde jag ett par dumma misstag på den övre sektionen som är mer teknisk, men släppte på avsevärt mycket mer på den nedre snabbare halvan. Som tur var kom det att räcka till en andraplats men klart är att man måste höja sig rejält detta år om man överhuvudtaget vill ha chans på en pallplats i de skandinaviska tävlingarna framöver!

Väl värt att nämna är att det norska cykelförbundet jobbar för att få allt fler tävlingar i cupen UCI-klassade. Med detta menas att de ska få class 2 och även class 1 status på sikt. För oss åkare betyder detta att vi kan få UCI-poäng. Vinst i class 1 ger 60p och vinst i class 2 ger 30p. I och med att de blir UCI-klassade är det också krav på att det skall delas ut prispengar.

Eftersom Nordiska Mästerskapen blivit en class 2 tävling kom jag därför hem 200 euro rikare och med 20 extra UCI-poäng!

Även om det tar tid att vänja sig vid det steniga och sandiga underlaget var jag i alla fall mer förberedd den här gången. Nytt för i år är att jag kör med ett angle-set för att göra gaffelvinken flackare. Visst kommer jag behöva ställa in cykeln en hel del till, men en sämre start på downhillsäsongen kan man ju ha.

Torrt, dammigt & en jäkla massa sten!

Den absoluta höjdpunkten på vistelsen blev turen till Torrox i måndags. Här spenderade vi hela dagen på ett och samma spår och mot slutet blev det en hel del sektionsträning och fotografering. Här är underlaget lite mer förutsägbart än på andra ställen, men innehåller en hel del tekniska partier som känns väldigt bra att öva på.

Torrox – Väl värt ett besök!

Tack för en underbar “semester” allihopa; Jon, Stensmo, Vilse, Johan, Alex, Påsen, Tomas, Ash, Dave & Sierra Cycling!