Masters World Championship

Masters World Championship (veteran-VM), är öppen för alla över 30 år som inte innehar elitlicens eller haft några internationella uci-poäng* det senaste året. Tävlingarna hålls vanligtvis i samband med “det riktiga” VM. I år hölls båda VM i norska Hafjell under augusti och september, på samma bana där tidigare världscuptävlingar körts.

*uci-poäng, internationella cykelpoäng som fås vid bra placeringar på vissa tävlingar

VM är årets största höjdpunkt och det är något oerhört stort att få vara med om detta på hemmaplan. Senast vi hade ett VM i norden var 1999 då Åre stod som värd!

Tankar inför tävlingen

Innan årets säsong funderade jag länge över om jag skulle skaffa mig elit- eller veteranlicens.


Att få köra VM är väl varje tävlingscyklists dröm, men vägen dit är självklart inte helt lätt. Tyvärr är det inte heller jättelätt att veta på vilka grunder cyklister tas ut till mästerskap. Speciellt inte när det gäller downhill.

Efter mycket sökande hittade jag i alla fall detta dokument med uttagningskriterier där kravet för oss tjejer var minst en finalplats i världscupen och deltagande med bra placeringar på kategori 1 och 2-tävlingar (C1, C2). Eftersom jag likt många andra jobbar heltid kände jag redan från början att det skulle bli svårt att ens ge det en chans. Att de flesta av årets världscuper dessutom hölls i andra världsdelar än Europa gjorde det inte lättare.

Veteran-VM är däremot öppet för alla med masterslicens, vilket gjorde att jag tidigt bestämde mig för att välja denna klass och skippa elitlicensen detta år. Jag hade hört mycket gott om just “masters” och själv tycker jag att det är lite roligare att kunna se fram emot en tävling man faktiskt vet att man får köra.

Under förra året blev det inte mycket tävlingar för min del. Om jag skall vara ärlig var jag rejält trött på det. Att vi blir allt färre deltagare på damsidan gör det inte bättre. Visst kan man tävla utomlands men det kostar väldigt mycket mer ekonomiskt och äter snabbt upp semesterdagarna. Det är svårt att hinna med både kvalitativ träning och bra racing. Jag har därför valt att prioritera den egna cyklingen och åka till platser jag själv tycker är intressanta, för en sak är säker och det är att jag älskar att cykla!

Nu i år började jag så längta lite extra efter att få cykla mot klockan igen. Kan inte säga att jag tävlat mycket men med “masters” i sikte så kändes ändå säsongen spännande!

Hafjells banprofil

Själva tävlingsbanan i Hafjell är sammansatt av flera olika spår, med ett avslut som går igenom en kohage. Denna sista del är aldrig öppen för cykling annat än under större tävlingar. Det är en krävande bana eftersom du aldrig kan slappna av. Du måste hela tiden vara med på skiftningar mellan höghastighet och tekniska partier. På flera ställen finns bara en bra linje som du måste träffa, oavsett hur trött du är. När man minst anar det kan greppet försvinna och det är väldigt lätt att göra misstag när man börjar pusha sin åkning.

Masters

Två saker slog mig med en gång. Herrsidans stora startfält från hela världen och den mycket skrala deltagarlistan på damsidan!

Nu när jag upplevt masters själv kan jag säga att det är den absolut roligaste downhilltävlingen jag kört. Jag kan inte förstå varför vi inte var fler tjejer.

En stor skillnad mot exempelvis världscupen är att vi verkligen tävlar på samma villkor, på riktigt. I motsats till världscupen finns här inga proffs som har betalt för att sitta på cykeln och stundvis kändes detta riktigt befriande. Att komma ut ur Råböl-sektionen och finna en rad cyklister stå och vänta med tung andning var riktigt kul.

Många av deltagarna var självklart i bra form, och tittade man mer noggrant kunde man skymta en och annan legend. Det fanns givetvis de som körde med RedBull-hjälm även här.

Banan skulle också skörda sina offer, många redan innan finaldagen. Väderprognosen hade sagt regn, och regn blev det! Till och med mer än man förutspådde. Tillslut var allt en enda lervälling, från start till mål. Inte en sväng eller sten hade klarat sig undan. Det kändes som om berget kräktes och det var bara att åka med.

Många av de äldre deltagarna suckade och den allmänna uppfattningen i backen verkade vara att “överleva”.
Själv stortrivdes jag. Det var länge sedan jag cyklade i sådant regnväder men jag tycker att det har sin charm det med. När man väl har blivit blöt och skitig spelar det inte så stor roll. Tjusningen med cykling och kanske just downhill i synnerhet är ju att kunna bemästra alla förhållanden. Ibland är det bra med ett “wake up call” och lite tuffare omständigheter. Solsken blir man ju som bekant inte en bättre cyklist av!

Resultat

Det var aldrig tal om uppehållsväder denna helg. Efter att ha pushat några helåk hade jag rätt bra koll på vilka ställen som var svårare än andra. Det är oftast inte de sektioner man först tror.

Seedingen gick helt ok och jag rann igenom banan bra. Hade ett stopp i nedre kohagen men kraschade aldrig på riktigt. Lite synd på tiden som blev ett antal sekunder sämre, men ett seedingåk bestämmer endast startordning till finalen och har absolut inget med slutresultatet att göra. Trots misstag var jag ändå klart snabbast bland oss tjejer, vilket var ett glädjande besked inför finalen.

Självklart var jag spänd när jag stod där på starten i finalen. Dock inföll sig inte den där riktiga nervositeten jag kan uppleva. Att det inte var så många med på damsidan bidrog säkert till detta och det kändes som vilken vanlig cuptävling som helst. Tanken var att ta i hårdare på de ställen man kan trampa men annars cykla som i seedingen, men det skulle dock inte gå som planerat.

Allting flöt på bra fram till Råböl. Hade klarat mig riktigt bra genom de svårare delarna och var redan klar med sektionen i huvudet när så framhjulet gled undan och jag gick i backen. Min första reaktion var förvåning. Väl uppe på cykeln igen inser jag att handskarna är fulla av lera. Jag får svårt att hålla i styret utan att det glider. Fan.

Nästa miss kommer i botten på taxiskogen där jag fullkomligt fastnar i lerpölen som bildats. Jag vet att det beror på min oförmåga att hålla i styret. Jag svär och försöker mota bort tankarna på att bryta helt. Hoppar på cykeln en andra gång och bestämmer mig ändå för att fortsätta. Sikten genom mina goggles är minimal.

Innan sista kohagen glider så framhjulet iväg igen och jag kastas av cykeln. Nu ser jag absolut ingenting. Letar efter cykeln, torkar händerna mot mina shorts och förbannar livet. Inser då att jag har en tear-off kvar som jag kan dra och det blir min räddning. Hoppar på cykeln en tredje gång och kämpar mig i mål. Gör inga misstag den sista biten även om det är tungt, så tungt att trampa.

Besviken. Igen. Besviken att inte kunna få ut ett tävlingsåk i närheten av de tider jag gjort på träning.

Positivt ändå att jag fortfarande är sugen på att tävla. Vill ju självklart ha revansch, på mig själv. För jag blev ändå världsmästare i min klass, trots alla misstag. En bitterljuv seger, för så skall det ju inte vara.

Till nästa år kommer jag nog lösa elitlicens igen, för jag vill ju tävla mot fler tjejer och inte färre.

Uppmanar alla cyklande tjejer som vill bli bättre på downhill att göra det samma! Jag vet att ni finns där ute, för jag har sett er på #instagram.

Fotocred: Hafjell Bikepark, Jon Lindgren
Filmcred: Dennis Wilhelmsson